﻿<aq>En afton i Augusti hade Sigrid begifvit sig ut. Hon
styrde färden emot grufvan, hvarest på den tiden en
vacker skog växte. Väntande på Gunnar klättrade hon
upp på en större sten, och här försjönk hon i grubblerier
öfver huru allt detta skulle sluta. Hon tänkte på, huru-
vida Framar skulle upptäcka Gunnar och hon i följd
däraf komma att ryckas från sin så högt älskade Dimar.
Vid denna tanke for en bäfvan genom hennes själ. Då
kom hon ihåg de tre ljusen, hvilka uppenbarat sig för
henne, och funderade på huru hon skulle kunna väcka
Framars uppmärksamhet på de samma, då hon i samma
stund fick höra ljudet af en sällsam sång af späda röster
och ett sakta pinglande.</aq>